Som mamma till tre tonåringar vet jag i första hand att ju mer du pressar dina barn, desto mer blir de defensiva och gräver ner hälarna. De blir reaktiva eller väljer att stänga av och ignorera dig.
När de inte exploderar tänker de följande:
”Mina föräldrar har ingen aning, så vad är poängen med att försöka förklara mig själv? Jag ska bara ignorera dem.”
Att explodera i ilska är ett sätt för sin tonåring att hantera sin stress. Faktum är att dessa kan vara de enda sätten som din tonåring vet hur man kommunicerar när saker och ting blir intensiva – vilket naturligtvis bara orsakar mer konflikt.
Här är 5 hemligheter som jag har funnit vara väldigt användbara för att kommunicera med barn genom de svåra tonåren.
1. Börja med att förstå, även när du inte förstår
Här är en enkel hemlighet som hjälper dig i allt du gör med din tonåring. Oavsett hur svårt det kan vara, försök att börja alla interaktioner med ditt barn med förståelse, även om du inte helt håller med eller ens helt förstår vad de pratar om.
Här är ett exempel.
Du hittar din dotter på nätet. Där chattar hon med sina vänner när det är meningen att hon ska göra sina skoluppgifter. Det gör dig galen eftersom du tänker:
”Hon klarar sig knappt i skolan och hon verkar inte bry sig eller förstå att hon behöver göra sina läxor.”
Din tonåring, å andra sidan, tänker: ”Jag måste ta mig ut på nätet och prata med Amanda. Om vi inte gör upp efter kampen vi hade i skolan idag kommer alla andra tjejer att vara emot mig.”
Du och ditt barn lever i två olika verkligheter.
Fråga ditt barn, ärligt talat, varför det chattar med sina vänner när det borde göra sina läxor. Försök att ha förståelse för deras verklighet, även om du inte helt förstår den. När du vet vad som händer, försök att säga:
”Jag förstår hur svårt det är för dig när du bråkar med en av dina vänner. Jag vet också att du måste klara det här testet imorgon. Skolarbete är ditt jobb och det är ditt ansvar att göra det efter bästa förmåga. Låt oss sitta ner och tänka ut ett bra sätt att hantera din tid ikväll.”
Försök att inte säga ”Jag förstår, men…” vilket helt enkelt diskvalificerar det du just har sagt.
Börja från en plats där du förstår och försök sätta dig själv i ditt barns skor innan du berättar för henne vad som behöver förändras.
Jag har upptäckt att detta tenderar att öppna barns öron. Istället för att känna att de måste försvara sig mot dig lyssnar de faktiskt.
2. Bli inte känslomässig eller ta det personligt
Känslor är din fiende när du försöker nå din tonåring. Påminn dig själv om att det han eller hon säger och gör inte är en reflektion av dig.
Du kanske inte gillar hur din tonåring beter sig – eller ens hur de tänker – men håll dina känslor utanför det, även om deras beteende påverkar dig.
Jag säger inte att det här är en lätt sak att göra. Det är tufft, men det är väldigt, väldigt effektivt och är en färdighet du kan lära dig precis som alla andra
Faktum är att jag säger åt föräldrar att upprepa detta mantra för sig själva innan de pratar med sina barn:
”Det här är bara min uppgift som förälder. Det är inte personligt.”
När du verkligen tänker efter finns det ingen anledning att vara arg på ditt barn för att det är sig självt. Ditt barn kanske gör ett dåligt val, men sanningen är att det kanske inte har de färdigheter som krävs för att göra ett bättre.
Så ditt jobb är att hjälpa barnet till bättre val så att de i sin tur kan utveckla en bättre problemlösningsförmåga.
Försök att bara fokusera på ditt jobb som förälder, det hjälper dig att bli mindre känslomässig. När du känner dig frustrerad, kom ihåg, ta det inte personligt.
Inledningsvis kommer ditt barn inte att gilla dig när du sätter gränser. Säg till dig själv att detta helt enkelt är ett problem att lösa och en del av att vara förälder som vanligt.
3. Ställ ärliga frågor… inte laddade frågor
Fråga din tonåring om deras idéer och samarbeta. Visa att du tror på din tonåring och att du inte är arg på för att de kämpar i sitt liv.
När du låter din tonåring se att du tror på deras förmågor och att de har utrymme att lösa saker på egen hand, kommer du att börja utveckla ett sant förtroende för ditt barn.
Ställ inte laddade frågor som sätter ditt barn i försvar. Frågor som ”Varför kan du inte gå upp i tid? Vad är det för fel på dig?” leder bara till konflikt, inte en lösning. Försök istället att inleda en konversation med:
”Lisa, har du några idéer om hur du kan börja gå upp i tid?”
Om hon säger att hon inte vet, erbjud några av dina egna idéer och fråga vilken som skulle fungera bäst.
Låt din tonåring veta att hennes problem är hennes att lösa.
Gå inte in i hennes ”låda”. Ge henne möjligheten – ja, möjligheten – att lösa sina egna problem.
Men se till att låta henne veta att du är där för att hjälpa henne att hitta lösningar. Och se till att låta henne ta itu med de naturliga konsekvenserna av hennes beteenden. Att äga problemet innebär att äga konsekvenserna också.
Ditt yttersta mål är att hjälpa ditt barn att tänka själv. Att tänka själv kommer i sin tur att hjälpa barnet att känna att att de har en viss kontroll över sin värld.
Lyssna öppet på vad ditt barn säger och be barnet tänka kritiskt kring varje val. Vad kommer att fungera och vad kommer att vara problematiskt med varje beslut?
Vilka skulle vara de naturliga konsekvenserna av varje val, och hur skulle barnet känna kring att hantera det?
4. Var inte desperat kring ditt barns goda beteende för att må bättre
Känn inte, eller visa inte, desperation kring din tonårings samarbete, validering eller goda beteende. Så fort du behöver något av ditt barn för att du ska må bättre har du försatt dig själv i en utsatt position eftersom barnet inte behöver ge dig det.
När du behöver något och inte får det kommer du naturligtvis att försöka hårdare genom att kontrollera och manipulera mer.
Och din tonåring kommer att bli mer och mer trotsig eller passivt följsam – inget av det är bra.
Sanningen är att du inte behöver någon annan för att stötta dig. Du kan validera dig själv och lösa dina egna problem.
Så om ditt barn är utåtagerande är det deras problem. Ditt problem är att bestämma hur du väljer att bete dig mot ditt barn. Bollen ligger i dina händer, inte deras.
Fråga dig själv:
”Hur vill jag agera, oavsett hur mitt barn beter sig? Vad kan jag stå ut med och vad kan jag inte stå ut med?”.
Ta tillbaka din kraft och säg till dig själv:
”Om mitt barn skriker på mig, istället för att han ska sluta, kan jag vända mig om och gå därifrån och inte engagera mig.”
Låt exempelvis din son veta att du inte kommer att prata med honom förrän han kan närma sig dig med artighet.
Det här är sanningen: när du inte försöker få ditt barn att förändras eller forma det, kommer du att kunna komma på bättre val för dig själv.
Och din son kommer att vara mindre trotsig eftersom han inte kommer att ha någon att motstå. När du inte försöker kontrollera honom och du inte reagerar på honom, kommer han att behöva brottas med sig själv snarare än med dig. Smart va?
5. Gör ingenting förrän ni båda är lugna
En annan tumregel är att undvika att göra någonting tills du och ditt barn båda har lugnat ner sig. Faktum är att du inte behöver svara ditt barn när du är upprörd eller när ditt barn är upprört och befinner sig 2cm från ditt ansikte.
Du behöver inte säga något. Du kan ta några minuters paus eller fler om du behöver.
När känslorna har jämnat ut sig kan du sitta ner och prata med ditt barn. Det är aldrig bra att försöka ta upp ett svårt ämne eller lösa en konflikt i stundens hetta. Så om antingen du eller ditt barn är upprörda, pausa och kom tillbaka när du kan ta itu med saker och ting på ett lugnare sätt.
Om du försöker dig på en konversation med ditt barn och det är oförskämt – det är då du måste hålla fast vid dig själv och se till att du inte dras in i en maktkamp.
Om din relation med ditt barn för närvarande är som sådan att det är omöjligt att ha en öppen, respektfull konversation, kom ihåg att det fortfarande är din uppgift att hålla dig lugn.
Ha en slogan som du repeterar för dig själv som ”Jag ska inte bli upprörd oavsett vad.”
Om du kan göra det konsekvent, bör betet och antagonismen med tiden lugna ner sig. Detta kallas självprat och det fungerar verkligen. Pröva det vettja!
Och må inte dåligt om du ibland dras tillbaka in i en kamp – att förbli stark är inte lätt. Den goda nyheten är att ju mer du vägrar att engagera dig, desto lättare blir det att hålla sig lugn.
Lycka till!